4:29:14...

...blev min tid på Dallas White Rock Marathon! Och jag är sååå jättenöjd!

Vädret var perfekt, inte för kallt och inte för varmt, det spelades musik längs vägen, det stod människor längs hela banan och hejade, stämningen var helt enkelt väldigt festligt.

Jag kände mig stark och sprang med relativt lätta steg fram till runt 30 km.
Efter det blev benen tunga och det var svårt att lyfta dom. Och jag fick en känsla av att inte kunna springa så mycket längre. När jag kände mig som tröttast så stod Magnus, Frida och Jacob där och hejade och jag fick nya krafter.

När det var ca 5 km kvar så sprack himlen upp och solen kom fram och man såg Dallas skyline och jag visste att målet inte låg långt borta. Och som alltid när jag springer och vet att målet är nära så ökade jag tempot och sprang in på 4:29:14, 1 minut tidigare än mitt tänkta mål.

Jag är så glad att jag kunde genomföra loppet trots att jag varit lite krasslig och förkyld under veckan och det känns underbart att det är över.

Nu blir det inga mer tidiga löprundor på lördagsmornarna på länge....

Energigel och enrgibars som jag åt under racet

Så här såg jag ut efter ca 30 km

"Bara" 10 km kvar....

Stolta "Marathoners"

Samma eftermiddag var Rikke, Claus och barnen hemma hos oss och åt middag. Vi var trötta men vi ville träffas säga God Jul eftersom de skulle åka till Danmark dagen efter.

Trötta men lyckliga med varsitt glas vin

"After-Marathon" hemma hos oss

Detta fina mail fick jag från min löparcoach dagen efter racet:

Subject: Gratulationer!!! (hade hon skrivit på svenska)

Anki, you are a Marathoner! Congratulations!!!

How do you feel? I know you must be so happy.

You had a great time even though you had been sick during the week.

See you tomorrow night at the party!

Alejandra