Äntligen framme....

I går vid 14-tiden (svensk tid) satte jag och Frida fötterna på svensk mark igen för första gången efter nästan 11 månader i Dallas. Då hade vi varit på resande fot i 17 timmar inklusive väntan i Frankfurt. Flygresan var lång och seg men allt gick jättebra och smidigt och Frida var fantastiskt duktig, inte en enda gång gnällde eller tjatade hon. Hon hade sett jättemycket fram emot flygresan och tyckte det var väldigt spännande. Jag var nervös och spänd som alltid när jag flyger men lyckades nog dölja det bra för Frida.

När vi gick av planet på Landvetter tittade sig Frida faschinerat omkring och sa; -Mamma, nästan alla pratar svenska här....
Då blir man så där medveten igen om att allt inte är lika självklart för ett barn som för en själv. För även om Frida visste att vi skulle till Sverige så tyckte hon att det kändes ovant att alla människor runt omkring pratade svenska.

Det var svårt att hålla tillbaka tårarna när jag såg mamma, Peter och min kära vännina Madeleine stå och vänta på oss och det blev ett kärt återseende.

Madeleine och mamma välkomnar oss

Frida och morfar Peter plockar sallad i trädgårdslandet

Eftermiddagen gick fort och efter köttbullar, färskpotatis och äpplepaj med vaniljsås kunde jag knappt hålla ögonen öppna. Vid 20.00 låg både Frida och jag i sängen och strax därefter somnade vi gott.